Min son, spöket

min son är en klok och känslosam liten kille på 9 år.
I går förklarade han att han kände sig som ett spöke inför sina kompisar. De ser mig inte mamma, de hör mig inte. Jag bara går på skolgården och alla bara rusar runt. Mina kompisar tittar inte på mig när dom pratar.

Usch, jag känner och förstår känslan så väl. att vara och finnas utan att ha känslan av att tillhöra och betyda något. Det gör så ont i mitt hjärta, han vill bara betyda lika mycket för sina vänner som dom gör för honom. Att få vara med , men att vara en skugga brevid är lika hemskt som att inte ha någon tillhörighet.



Gillar

Kommentarer

Guest
,
Förstår precis hans känsla... så har jag haft de hela mitt liv... man går sin egen väg oh man blir bara starkare och starkare inom sig... Han kommer gå långt i sitt liv ändå... för han kommer klara sig utan att hänga på någon, gå sin egen väg... men förstår att en vän vid sidan hade känts så mycket bättre <3
Guest
,
Varför är det ingen som pratar om det här? Man pratar så mycket om spädbarnstiden, hur man ska tackla det, och om tonårstiden. Men däremellan? Hur hjälper man en 9-åring som känner sig som ett spöke? Hur stöttar man en 6-åring som känner sig dålig och osäker? Vi är där nu och jag känner mig som en usel förälder som inte vet hur man ska göra. Som tur var har vår unge en grym lärare som också vill egoboosta vår unge, men jag skulle vilja ha mer. Läsa andras erfarenheter, höra hur andra gjort osv.