Man säger att det kan vara farligt att se tillbaka på historian och att det som varit ska man lämna. Till viss del är det så, men inte bara.. Jag går ofta tillbaka i historian för att känna in och minnas stunder då jag var extra lycklig. Det innebär inte att jag är mindre lycklig nu.

Det innebär att jag känner den lyckan en gång till, för att bära med mig till livets slut. Det kan verka vara tragiskt, men för mig är det att njuta av stunder till fullo. Den gången när tiden är inne är det just minnen det enda du har kvar, Din ungdom är borta, vänner, familj likaså, Dina barn har för längesedan vuxit upp, bildat egna familjer och skapar sina egna minnen.

Så därför stannar jag också medvetet i nuet för att känna in så att jag kan ta in känslan och skapa mig minnen att komma tillbaka till.

Detta barn gör mig smått galen just nu, men jag tror att hennes beteende är lite av mitt eget fel. Rättelse mitt fel samtidigt som en naturlig utveckling bland barn i hennes ålder. Jag har alltid velat att hon ska vara sig själv och få lov att utvecklas till en egen individ, där jag stöttat henne i hennes beslut av klädesval och hon har alltid fått väldigt stort utrymme att tycka, fråga och vara med i besluten som tas. Jag vill att hon ska kunna reflektera, argumentera och ifrågasätta saker. Jag tror att det tillsammans med att hon faktiskt börjar bli äldre har börjat fråga sig själv vem hon egentligen är och hur hon bör vara.

Det är ett evigt skiftande mellan den färgstarka tjejen med alla möjliga mönster och färger till prinsessa för att slutligen hamna i en lite coolare stil. Jag kan höra henne förändra sin attityd när hon har lekt med någon eller när hon fått influenser från något program på tvn.

Hennes humör ska vi ju inte prata om. Det skiftar lika ofta som klädbytena i en dragshow. Herrejisses! Om det är så här nu, hur kommer det att bli när hon blir äldre.

Men jag kan förstå hennes humörsvängningar när man inte riktigt vet om man ska fortsätta vara liten eller bli större.

Just nu är det många tankar och svåra frågor. Hur länge kommer jag att leva, jag vill inte och kan inte uttala ordet dö. Jag vill inte bli stor, jag saknar när jag var liten.

Ja, det är verkligen inte lätta för henne på något vis och det enda jag kan göra är att finnas där. Svara så gott jag kan och trösta henne när hon är ledsen.

När vi kom till Malmö var kl 11.30 och det var dags att gå till hotellet för incheckning. Vi lämnade vår packning där och gick till stationen för ett glas vin innan mässan. Mässan som hölls av SocialU var trevlig med en mängd uppträden och företag. Vi minglade och träffade på kändisar som världens finaste Sojka det blev kramkalas och lite snack.

Jag träffade på Maria från galderma som jag tycker mycket om. Hon är en inspiratör och driven kvinna.

Fyrklövern visade sitt porslin som de har ett samarbete med Maria Montazami som heter moments och jag blev rent förälskad i det.

En av gästerna var denna bönan, nämligen Gunhild Carling. Du jan läsa mer om henne här. Snacka om fart och fläkt. Hon var super duktig och jag kommer att vilja se mer av henne.

Hotellrummen var helt okej, enkla trevliga standard rum. De har försökt att bevara den gamla stilen från 1800 talet vilket upplevdes både som charmigt och lyxigt, då materialen går i mahogny och marmor.

På morgonen hade jag sjukt ont i huvudet, dels pga saknaden av min kudde. Ja, jag är en sådan som har svårt att sova utan min egna kudde. Då längtan efter en kopp kaffe för för stor, drog vi ner till frukosten redan kl 7.30. Frukosten var supergod. Där fanns precis allt och lite till. Vi uppskattade havreprodukterna och de ekologiska. Både jag och Caijsa tycker om att stoppa i oss bra mat.