Bunkerläkaren var min läkare

Förra året vid denna tiden gick jag igenom en period i mitt liv som krävde läkarbesök. Jag hade högt blodtryck och led av utmattningsymtom. Allt var kaos och jag kände att ingen lyssnade på mig. Efter 2 veckors sjukskrivning skulle jag nu få en ny läkare och var nervös inför detta. Dels för att jag var så pass dålig att möten med nya människor var jobbigt, men också för att jag inte kände mig trodd och oron för att få en läkare som inte lyssnade på mig var stor. Distriktsköterskan hade satt upp mig hos en läkare som hon ansåg var pålitlig och tog emot sina patienter på ett bra sätt. 

Läkaren jag mötte hette Martin och besöket kändes bra, så bra att en sten föll från mitt bröst. Han hade lyssnat, förstått och visat empati som sällan finns att få av en okönd. Han inte bara sjukskrev mig, lyssnade på mig. Han ringde mig  per telefon, frågade hur det var och sa till mig att vara rädd om mig.

Det som skrämmer mig mest är att jag inte under några villkor märkte något annat än det att jag mötte en mycket sympatisk läkare och man. Han såg bra ut och uppförde sig exemplariskt, gav mig tilltro och jag kände mig helt trygg. Alltså ärligt, det som skrämmer mig mest är att du aldrig kan veta vem det är du träffar. Det Inte ens nu förstod jag ,det inte ens fanns en misstanke. Inte förrän jag läste hand namn , såg hans bild i expressen och dubbelkollat med mitt recept. 

-Hej, Martin heter jag. Läkaren som just ropat upp mitt namn sträcker fram sin hand och ler. Du får ursäkta att jag är lite hes, jag brukar verkligen inte låta så här mer än när jag är förkyld. Han visar in mig i sitt rum och ber mig sitta ner.

Gillar

Kommentarer