Nu ser jag och säkert många med er framemot våren och sommaren. Men vi ska inte längta för mycket för när väl sommaren är här går det fort innan det är höst igen.

Då var helgen till ända och vi har knappt varit ute genom dörren, mer än att jag och den stora grabben var på gymmet i går. Så förutom gymmet så har vi tagit det lugnt och låtit Tarzan få hämta sig efter sitt virus med feber som han haft. Jag trodde det skulle gå att komma till gymmet i morse, hade tom lagt fram kläderna. Men efter en natt med för lite sömn så klarade jag inte komma i väg. Vi har Tarzan mellan oss, men får nog överväga ett annat alternativ eftersom det är inte bara när han är vaken som det är action. Han har så mycket energi så det visar sig även när han sover. Han snurrar, ligger och drar i oss, drar i kuddar, tappar täcken och i lakan. Så inatt somnade jag inte ordentligt förrän vid 03.30.

Älskade unge. Han är verkligen underbar, påhittig, ifrågasättande och nyfiken på livet.

I dag skiner solen igen och det är helt underbart för själen. Tänk vad vi är beroende av solens strålar för att må bra. I dag mår tarzan bättre, det är så skönt att se honom leka igen. Han är en helt annan kille idag än vad han varit de senaste dagarna. Ingen feber men snörvlig, matt i ögonen och blåsorna i munnen är kvar, men ändå betydligt bättre.

Nu vill vi inte ha fler sjukor här hemma, vare sig bland stora eller små.

Det finns få saker som verkligen tar tag i mig och sveper i väg med mig. En av de är mina underbara barns närvaro och en annan sak är när någon människa som ser det som väldigt få gör. När någon åstadkommer det omöjliga och när möten sker.

Livet rullar så fort att många av oss missar vad som faktiskt spelar upp sig vid sidan av vår verklighet. Kanske är vi så vana vid en del saker att vi inte längre ser. Någon som verkligen ser är Emily Norling som valde att göra något som ingen av oss andra skulle göra. Genom några skrivna ord på hans ryggsäck så lärde hon känna en människa med ett långt livsöde och förgörande liv. En missbrukare och uteliggare blev hennes vän. Tillsammans skapar de konst och kärlek.

" Allt man äger bär man var dag" stod det på Curtis ryggsäck. Emily stannade Curtis för att fråga vad orden betydde för honom och om hon kunde få hänga på honom.

Visst är det så, att allt vi äger bär vi på. I slutet är det bara minnen, händelser som följer med oss. Visst är det så att materialistisk lycka existerar inte utan det är vad vi har i hjärtat och själen som verkligen är dyrbart."Allt man äger bär man varje dag." Jag bär på kärleken till mina barn , min familj och de som jag betyder något för. Jag äger mina tankar, minnen och erfarenhet. I jämförelse med Curtis så har jag en säng att sova i och en soffa att kura ner mig i och ett fullt kylskåp, jag har också värme och plats att förvara mina saker. Men det är ändå det viktigaste jag bär med mig vart jag än må gå.

Vi har så mycket att lära oss av dessa människor som tampas varje dag med helt andra problem än våra egna.

Jag har suttit nu på morgonen och lyssnat på berättelsen om Emily och Curtis två människor i Stockholm som kommer från helt olika bakgrund och har helt olika förutsättningar men de är bästa vänner. Bilden av Curtis och Emily är en smärtsam med vacker historia. Den är så vacker att den gör ont.

Emily har så rätt när hon berikar sitt liv med fler lärdomar. För det är genom andra du lär dig och det är genom deras ögon du förstår dig själv.

Tro inte att du vet allt eller att din ägodelar gör dig till en bättre människa.